Warning: Undefined array key "replace_iframe_tags" in /home/ephihems/miljoinfo.se/wp-content/plugins/advanced-iframe/advanced-iframe.php on line 1107
En rik biologisk mångfald är både ett uttryck för en levande och välmående miljö och en funktion hos ekosystemen som gör dem mer robusta. När miljön förändras påverkar det livsbetingelserna för arter. Därför vill man identifiera hot mot den biologiska mångfalden och göra relevanta åtgärder i tid.
De ekologiska komplexen och näringsvävarna på jorden är komplexa maskinerier som utgörs av det känsliga samspelet mellan en mångfald av arter. Arterna utvecklas hela tiden, och i en föränderlig miljö är det de som i varje skede är bäst anpassade som gynnas och växer, på bekostnad av andra.
Av alla miljarder arter som gjort entré i jordens naturmiljöer sedan livets uppkomst uppskattas mindre än en promille finnas representerade idag, de flesta har gått under, utvecklats till nya eller konkurrerats ut. Både artutdöende och artuppkomst är på så sätt en naturlig del av evolutionen, med en tioprocentig omsättning av arter per årmiljon som en normal bakgrundsnivå.
Föränderligheten är alltså normaltillståndet. Samtidigt vet vi att snabba och omfattande miljöförändringar tenderar att leda till omfattande artdöd, som i förlängningen hotar balansen och jämvikten i det ekologiska systemet. Ofta leder en rubbning av jämvikten till att systemet svänger in till ett annat jämviktstillstånd, men olika ekosystem är olika känsliga för störningar.
Vi vet att det har inträffat ett antal så kallade massutdöenden, när större ekologiska förändringar har gjort att ett stort antal arter har försvunnit under en relativt kort tid. Det kanske mest kända exemplet är när dinosaurierna dog ut och deras ekologiska nischer övertogs av däggdjuren vid övergången mellan krita och tertiär, men det finns flera. Idag kan till exempel klimatförändringar och förändrad markanvändning innebära snabba förändringar av förutsättningarna för arters habitat, och vissa populationer pressas av jakt och fiske.
En rik biologisk mångfald är i sig en garant för en mindre störningskänslig och mer robust miljö. Att mäta den biologiska mångfalden och hur den utvecklas är därför en viktig metod för att utvärdera hur människans verksamhet påverkar naturmiljöernas och ekosystemens bärighet och motståndskraft.
Det finns olika mått på den biologiska mångfalden. Organisationen IUCN, i Sverige representerad av Artdatabanken vid Sveriges lantbruksuniversitet, gör till exempel sedan 1964 inventeringar av artbestånd i världen. Med dem som underlag kategoriseras de olika arterna efter hur bärkraftiga populationerna är, och arter som bedöms som hotade eller riskerar att utrotas sammanställs i en så kallad rödlista. Målet är att förnya utvärderingarna vart femte eller tionde år så att listorna hålls aktuella.
IUCN listade 2021 2,13 miljoner arter, varav ungefär hälften insekter. Det verkliga antalet arter är okänt, och bedömningarna sträcker sig från några till hundratals miljoner.
Den senaste utvärderingen omfattade cirka 150 000 arter, varav drygt 40 000 bedömdes som hotade. Knappt tusen arter har hittills bokförts som utrotade. I praktiken omfattar utvärderingarna bara en liten delmängd av den globala artrikedomen, så osäkerheten är ännu stor om helhetsläget för den globala ekologiska mångfalden. Osäkerheten slår åt båda hållen och gör att man måste vara lite försiktig när man drar slutsatser om utvecklingen över tid – dels finns det säkerligen många arter som lever under hot som vi inte upptäckt, dels representerar ökningen av antalet hotade arter delvis en ökad kartläggning. Ett exempel ges av det globala tigerbeståndet, som i den senaste utvärderingen bedömdes ha ökat med 40 procent; även om antalet tigrar av allt att döma har stabiliserats och kanske rent av återhämtat sig något på senare tid, så är den stora rapporterade ökningen förmodligen en konsekvens av mer grundlig inventering.
I andra fall vet vi att arter har stärkts på grund av bättre naturvård, bevarandeinsatser och omsorgsfullt konserveringsarbete. Floden Themsen som rinner genom London förklarades biologiskt död 1957, men efter reningskrav för industriutsläpp och avlopp tillsammans med ett systematiskt arbete för att förbättra förutsättningarna för arter har den biologiska mångfalden återvänt i form av mängder av fiskarter, fåglar och uttrar, till och med de känsliga sjöhästarna.
Våra förfäder som levde som jägare och samlare drev sannolikt, sitt relativa fåtal till trots, flera hundra stora landdjursarter till utrotning genom sin jakt. Åtminstone sammanfaller den så kallade massdöden av megafauna under slutet av pleistocenepoken med människans intåg på respektive kontinent.
Jakt och markanvändning har påverkat arter sedan dess och in i modern tid. Den nordamerikanska vandringsduvan var den vanligaste fågeln på kontinenten i början av 1800-talet, och förekom i ofantliga flockar med flera miljarder individer som förmörkade himlen dagar i sträck när de passerade. Efter systematisk massjakt i kombination med uppodling av skogarna där den hade sin hemvist kollapsade populationen mellan 1870 och 1890, och 1914 förklarades den utrotad.
På liknande sätt har jakt och habitatförlust pressat tillbaka många av Europas stora däggdjursarter. Men medan passagerarduvan gick under innan de moderna insikterna om arthot och värdet av ekologisk mångfald vann fäste har aktiva bevarandeinsatser under de senaste 50 åren fått många populationer att återhämta sig och börja vända uppåt igen. Det har åstadkommits bland annat genom varsammare, reglerad jakt och fokuserat skydd av habitat. En nyckelförklaring är också de stora framsteg som gjorts inom jordbrukstekniken, där ökad avkastning per hektar har gjort det möjligt att producera mer livsmedel på mindre yta.
Stora däggdjur är förstås bara en bråkdel av den biologiska mångfalden, och även om de är särskilt utsatta när det gäller jakt är de kanske inte den tydligaste indikatorn på hur ekosystemen mår i stort. På senare år har det exempelvis hittats tecken i olika länder på att mängderna av flygande insekter minskat påtagligt relativt några decennier sedan, en observation som fått namnet ”vindruteeffekten” eftersom många märker den tydligast i ett mindre behov av att tvätta insekter från vindrutan nu än förr. För att stärka även sådana arter, som gör sina insatser i ekosystemen mindre iögonenfallande än stora rovdjur och däggdjur, behövs mer forskning, större medvetenhet och nya insatser för att värna kritiska habitat. Ju mer vi vet, desto mer kan vi göra – den stora normalvariationen från art till art och bestånd till bestånd gör att statistik som baseras på genomsnitt riskerar att missa både framgångar och hotbilder. Till exempel verkar nedgången inte omfatta vattenlevande insekter i Europa, som istället sett en uppgång – kanske för att vattendragen där blivit renare.
Att så stora delar av arternas status idag faller utanför statististiken, i kombination med risken för plötsligt förlorade ekosystemtjänster om de äventyras, gör att frågan om den ekologiska mångfalden är en central del av miljöfrågan i allmänhet och inte minst frågan om klimatförändringarna och deras konsekvenser. Händelser som vandringsduvans kollaps från livskraftig till utrotad inom loppet av decennier manar till eftertanke och ödmjukhet.
