Warning: Undefined array key "replace_iframe_tags" in /home/ephihems/miljoinfo.se/wp-content/plugins/advanced-iframe/advanced-iframe.php on line 1107

Den grundläggande processen i den globala uppvärmningen är att ökad koncentration av växthusgaser i atmosfären i ett nästan linjärt samband driver en ökad temperatur. Verkligheten är dock något mer komplicerad. 

Klimatsystemen påverkas nämligen också av så kallade återkopplingsmekanismer, processer som både drivs av uppvärmningen men som i sig påverkar dess hastighet och fortsatta förlopp. En del återkopplingar är positiva, det vill säga, får uppvärmningen att accelerera. En del är negativa, och håller tillbaka och bromsar uppvärmningen.

Positiva och negativa återkopplingar

I ett varmare klimat ökar avdunstningen från hav, sjöar och vattendrag. Vattenånga fungerar som en växthusgas i atmosfären, vilket driver på uppvärmningen än mer.

Ljusa ytor reflekterar bort en större del av det infallande solljuset än mörka ytor – man säger att de har högre albedo. Därför absorberar jorden mer energi ju mörkare den är. När uppvärmningen får istäcken att dra sig tillbaka och frilägga mark, vatten och växtlighet sjunker jordens albedo och uppvärmningen påskyndas.

Det finns stora mängder av den potenta växthusgasen metan från ruttnande biomassa inkapslat i permafrosten i de arktiska områdena. Om permafrosten tinar av ökande temperaturer kan metanet frigöras till atmosfären och accelerera uppvärmningen.

Extrema väderhändelser kan öka frekvensen av skogsbränder, som i sin tur dels frisätter koldioxid från förbränningen, dels sprider sot som sänker jordens albedo.

Varmare hav smälter glaciärer och ökar havsnivån, vilket i sin tur sänker jordens albedo.

Ökad molnbildning ökar jordens albedo och minskar uppvärmningen. 

Haven har en stor förmåga att ta upp koldioxid från atmosfären. Omkring en tredjedel av utsläppen löser sig i vattnet, binds i form av kolsyra och transporteras till djuphaven. Kolsyran gör haven surare.

Tröskeleffekter

Olika återkopplingsmekanismer samverkar på ett komplext sätt och verkar i olika tidsskalor. Det finns också en risk för att det i den väven av mekanismer uppstår så kallade tröskeleffekter, eller tipping points, där klimatsystemet på ett relativt abrupt sätt slår om från ett jämviktsläge till ett annat – alltså en hastig och kanske oåterkallelig tillståndsförändring som äger rum när någon viss tröskelnivå passeras.

Vi vet inte säkert vet hur, var och när trösklarna ligger, men det finns några exempel på processer där man räknar med att de kan visa sig: 

  • Havsströmmarna i Nordatlanten skulle kunna avstanna när haven värms, så att Golfströmmen upphör. 
  • Havsvatten skulle kunna ta sig in mellan berggrunden och inlandsisen i Västantarktis och få den att tappa sin förankring och glida ut till havs, så att havsnivåerna höjs drastiskt.
  • Metandepåerna bundna i permafrosten skulle kunna frisättas till atmosfären i ett accelererat, skenande förlopp.

Även om IPCC är tydliga med att sådana irreversibla klimateffekter med säkerhet skulle dyka upp längs vägen i någon form om vi helt skulle stoppa huvudet i sanden och fortsätta släppa ut växthusgaser, så är man lika tydliga med att man inte ser några indikationer på att vi är på väg att passera de uppräknade trösklarna i närtid, och bedömningen är det är mycket osannolikt att det skulle kunna hända under det här seklet. De ligger av allt att döma så långt fram i tiden att vi bör hinna undvika dem helt genom en målmedveten omställning – men ju längre vi dröjer, desto mer finns de med som ett damoklessvärd ovanför de linjära scenarierna.