Föroreningar

När man tittar på de förorenande utsläppen i Sverige ser man ett tydligt trendbrott: fram till 1970­-talet gick den ekonomiska utvecklingen hand i hand med ökande naturresursuttag och växande belastning på miljön. Sedan dess har vi tillväxten fortsatt, men miljöföroreningarna har minskat på i stort sett alla områden.

De försurande föroreningarna i atmosfären har fallit drastiskt sedan toppnivåerna på 60­- och 70-talet, och är idag nere på samma nivå som när industrialiseringen tog fart på 1930-­talet. Utsläppen av svaveloxider har minskat med 95 procent, liksom oljeutsläppen från fartyg, och halterna av DDT och PCB har sjunkit mer än 90 procent från toppen. Ozonlagret har börjat läka, och vi släpper ut allt mindre av kväveoxider, flyktiga organiska ämnen, partiklar och tungmetaller.

Trendbrottet beror på ett antal faktorer, som samverkat och gripit i varandra: ökat engagemang och medvetenhet i hela samhället; Lagstiftning och politiska krav; Företag som investerat i rökgasrening och effektivare teknik. Och kanske framför allt: att vi fått större förståelse för föroreningarnas effekter samtidigt som större ekonomiska marginaler gett oss utrymme att satsa på en bättre miljö.

Nedan visas förändringen av luftföroreningar i indexform. Jämförelseåret är 1990 och ett lägre värde än 100 innebär att Sverige släpper ut mindre än år 1990.

Av de 26 luftföroreningar som Naturvårdsverket har kartlagt har 24 minskat i absoluta tal sedan 1990, med selen och PCB som undantag. Bly är den förorening som procentuellt sett minskat mest, över 95 procent. År 1995 infördes ett blyförbud för all motorbensin. 

I Sverige bröts kopplingen mellan tillväxt och miljöpåverkan på redan på 70-talet. 

Bearbetning från 2012, med prognosticerade data efter 2010.