Frikopplingen mellan utsläpp och tillväxt

I Sverige bröts kopplingen mellan tillväxt och växthusgaser redan på 70-talet, och många andra länder och enskilda sektorer har följt efter. En varaktig global frikoppling, där all tillväxt är grön, är idealet.

Frikoppling betyder tillväxt utan ökad miljöpåverkan – alltså att ekonomin växer, men utan att det i sin tur orsakar ett högre resursuttag, större utsläpp och andra negativa miljöeffekter.

Det finns olika grader av frikoppling. Relativ frikoppling betyder att ekonomin växer snabbare än miljöpåverkan. Absolut frikoppling betyder att miljöbelastningen inte bara ökar långsammare än ekonomin växer, utan faktiskt minskar över tid även i absoluta tal. Ofta talar man om frikoppling mellan tillväxt och ett visst mått på miljöbelastning, till exempel koldioxidutsläpp. 

Historiskt sett har den stegrande ekonomiska utvecklingen, befolkningstillväxten och den tilltagande belastningen på miljön länge följts åt – det var fossila bränslen och en allt större utvinning av material som drev framväxten av det moderna samhället. Men det måste inte vara så. Med renare teknik, förnybara och koldioxidneutrala energikällor, cirkulära system där material återanvänds och återvinns i ett kretslopp, och digitaliserade system som minskar behovet av transporter och material, blir ekvationen annorlunda. Just genom det välstånd vi har byggt upp har vi också fått kunskap och resursutrymme att identifiera och lösa många miljöproblem.

Smartare lösningar, innovationer som effektiviserar processer och nya material med bättre egenskaper gör att vi kan förbättra resursintensiteten hos ekonomin och göra mer med mindre – och det genererar också tillväxt. Allt från en allmänt ökad strävan att ta vara på spill och produktionsrester till genomgripande paradigmskiften som den snabbt mognande AI-teknologin bidrar. Vi blir bättre och bättre på att producera mer med mindre resurser.

Sveriges tillväxt frikopplades från växthusgasutsläppen redan på 70-talet, och många andra länder och sektorer har sedan dess gått samma väg. När man talar om frikoppling är det dock viktigt att komma ihåg att det finns olika mått på utsläppen kopplade till ett land. Den officiella statistiken bokför tre olika.

Enklast är att mäta de territoriella utsläppen, helt enkelt de som äger rum inom landets gränser. Det är också det måttet som ligger till grund för FN:s klimatförhandlingar.  Produktionsutsläppen summerar utsläpp både inom och utom gränsen, alltså även under internationella transporter, från företag och personer hemmahörande i landet. Till sist de konsumtionsbaserade utsläppen, som sammanställer alla utsläpp som sker i produktions- och förädlingskedjan för produkter som slutkonsumeras i Sverige. Det är ett mått med lite större osäkerhet i beräkningen. Syftet med det är att synliggöra även de utsläpp som importen orsakar utomlands, så att inte tjänsteekonomier som importerar många av sina varor ska framstå som mer klimateffektiva än vad de är. För Sverige var utsläppen enligt dessa tre mått 51, 55 respektive 93 miljoner ton koldioxidekvivalenter 2019 – konsumtionsutsläppen är högre eftersom vi har en stor import från länder med relativt klimatintensiv produktion.

Utanför den officiella statistiken finns också andra mått gjorda för att vara ännu mer rättvisande. Det teknikjusterade klimatfotavtrycket (TCBA) är ett av dem, som liksom det konsumtionsbaserade måttet utgår från utsläppen inom landet plus de utlokaliserade utsläppen som uppstår på grund av importen – men dessutom drar av de utsläpp som exporten sparar globalt genom att tränga undan produktion med sämre klimatprestanda. För ett land som Sverige, som har betydande export och framför allt tack vare sin fossilfria el producerar den mer klimateffektivt än de flesta andra länder skulle kunna göra, blir effekten stor. Exportens klimatnytta utomlands kompenserar nästan men inte fullt ut för importens klimatbelastning i produktionsländerna.

Fler och fler länder lyckas frikoppla tillväxten från koldioxidutsläppen. Här är 25 exempel på länder som minskar sina konsumtionsbaserade koldioxidutsläpp medan ekonomierna växer.

De första tecknen på en global frikoppling sågs 2014-2016, när de globala utsläppen planade ut och stabiliserades tillfälligt samtidigt som världsekonomin fortsatte att växa. Det är långt kvar till en absolut och bestående frikoppling i global skala – men det finns redan gott om exempel på hur enskilda produkter, sektorer och även länder genom effektiviseringar minskat sin koldioxidintensitet per krona BNP-tillväxt avsevärt. 

Ofta tänker vi nog inte på hur stora effektiviseringarna faktiskt varit, för att utsläppsminskningarna per enhet skylts över av rekyleffekter i form av ökade volymer. Tänk till exempel på hur flyget kunnat minska sina koldioxidutsläpp per passagerarkilometer med 70 procent de senaste 50 åren. Ändå har de totala utsläppen från flygtrafiken ökat, eftersom fler har flugit oftare. Eller se på dryckesförpackningar, som successivt kunnat göras med allt mindre aluminium, fraktas smartare, återvinns bättre och oftare – men i gengäld sålts i större antal. Här finns en utmaning för framtiden: för att undvika att rekyleffekter äter upp en alltför stor del av det utrymme för utsläppsminskningar som effektiviseringarna skapar, är det viktigt att vi hittar en samsyn och ett helhetsperspektiv kring mål, åtgärder och prioriteringar. Ett bra sätt att kommunicera det är att se till att miljöbelastningen så långt det går får ett rättvist genomslag i prissättningen av varor och tjänster.