Warning: Undefined array key "replace_iframe_tags" in /home/ephihems/miljoinfo.se/wp-content/plugins/advanced-iframe/advanced-iframe.php on line 1107
Världens länder bör göra betydligt mer för att minska negativa miljöeffekter och stoppa den globala uppvärmningen. Men det är viktigt att göra rätt saker.
När vi identifierar risker som beror på miljöproblem måste vi även ställa dem i proportion till andra risker, både för andra miljöproblem och andra negativa effekter på liv och hälsa. Det kan till exempel finnas motsättningar mellan att lösa akuta och långsiktiga miljöproblem, eller mellan att lösa miljöproblem på lokal och global nivå. Det mest effektiva är inte alltid det mest intuitiva.
Dessutom, eftersom miljöproblem inte uppstår i isolering utan som bieffekter av teknik som blivit etablerad för sina fördelar, finns det ofta motsättningar mellan att eliminera miljöbelastningen och att bevara fördelarna. En stor andel av utsläppen har sin direkta grund i verksamhet som innebär social, ekonomisk, medicinsk, teknisk och annan samhällelig nytta, och lösningarna måste beakta det.
Miljöfrågan är därför i grunden ett effektiviserings- och optimeringsproblem på systemnivå. Vi bör hantera den som en sådan, inte som en moralfråga om försakelse, skuld och skam på individnivå. Miljöproblemen är ett samhällsproblem bland andra, och i likhet med andra resursavvägningar för samhället i stort måste miljöproblem adresseras där satsningarna ger mest och bäst effekt. Det betyder att de lågt hängande frukterna ska plockas först, och insatser som ger stor miljönytta till liten kostnad är alltid att föredra. Det blir speciellt påtagligt i klimatfrågan, där uppgiften är att begränsa de ackumulerade utsläppen av växthusgaser från en hel värld. För klimatet är det egalt var utsläppsminskningarna äger rum, och det är egalt om vi uppnår dem genom att minska koldioxidavtrycket från energiproduktionen, minska energikonsumtionen, binda och lagra koldioxid eller öka upptaget i naturliga sänkor. I själva verket kommer vi att behöva kombinera alla dessa åtgärder, men det ger oss en möjlighet att lägga fokus där vi får mest utväxling på varje resursinsats.
Att lösa miljöproblemen förutsätter vidare att vi skapar fortsatt handlingsutrymme och resurser genom ekonomisk tillväxt och teknisk utveckling. Det betyder att vi måste underhålla en grogrund för innovation, och vi måste följa de goda exempel som finns på att frikoppla ekonomisk tillväxt från utsläpp av växthusgaser. I själva verket drar strävan efter konkurrenskraft, långsiktig och stabil energiförsörjning och god miljö ofta åt samma håll, men ett grundläggande problem är att fossila bränslen de facto är subventionerade, eftersom marknadspriset inte återspeglar kostnaderna för miljön. En korrekt prissättning av koldioxidintensitet skulle styra efterfrågan mot koldioxidneutrala alternativ och öka utbudet genom att stimulera en industriell omställning.
Katastrofdoktrin eller skönmålning?
Kommunikationen kring miljöfrågor bör inte heller fokusera bara på de mest extrema scenarierna. Det är inte de som är de mest sannolika, och risken med en rapportering som tar fasta bara på de mest dramatiska konsekvenserna är att det ger bränsle till förnekare och aktörer som vill bevara status quo när det faktiska utfallet inte verkar leva upp till de konsekvenser som fått fokus i debatten. Lika illa är förstås att ha ett ensidigt fokus på de mest lindriga scenarierna. IPPC:s scenarier är designade för att täcka ett brett spektrum av möjliga utfall, och konsekvenserna vi mest sannolikt går emot är allvarliga nog för att vidta resoluta åtgärder som de är. Ingen gagnas av vare sig skönmålning eller domedagsretorik. Vi bör i stället följa data, och visserligen arbeta snabbt – men långsiktigt och systematiskt – med människans bästa för ögonen.
Även om man med fog kan tala om många av de långsiktiga konsekvenserna av stigande temperaturer som katastrofala eller förödande så finns det anledning att vara försiktig med att referera till den globala uppvärmningen som en katastrof. Det finns många olika innebörder av begreppet katastrof i olika specifika kontexter, men det väcker allmänt en association till slutgiltighet och otillräcklighet som riskerar att skapa handlingsförlamning och ge en känsla av att nederlaget är oundvikligt. FN:s organ för katastrofriskreducering, UNDRR, definierar till exempelen katastrof som ”en allvarlig störning av funktionen hos ett samhälle, som inbegriper omfattande konsekvenser för och förluster av människoliv eller materiella, ekonomiska eller miljömässiga värden, och som går bortom vad det drabbade samhället själv har resurser att hantera.” Vi har emellertid fortfarande rikligt med resurser och stora möjligheter att vända utvecklingen.
Enligt analyser av exempelvis internationella valutafonden IMF och internationella energibyrån IEA ligger det inom det möjligas gränser att inom loppet av några decennier genomföra en övergång till ett koldioxidneutralt energisystem, där nettoutsläppen av växthusgaser är noll, utan att behöva åsamka samhället stora alternativkostnader och utan att riskera stabil och tillräcklig försörjning av och tillgång till energi och livsmedel, och där förutsättningarna är intakta för fortsatt grön tillväxt av en ekonomi baserad på förnybar energi, innovation och global utveckling.
