Jordbruk

I större delen av vår utvecklingshistoria har nästan all vår tid gått åt till att producera livsmedel.

Förr i tiden var de flesta jordbruk självhushål­lande – de gav mat till familjen på gården – och ännu för hundra år sedan var hälften av alla som arbetade sysselsatta i jordbruket. Så är det fortfarande i stora delar av världen. I Sverige och i många andra länder har självhushållen ersatts av stora, kommersiella jordbruk som blivit så effektiva att bara ett par procent av befolkningen behöver arbeta i dem. Ändå har vi kunnat öka produktionen av mat snabbare än befolkningen har vuxit.

Idag ger till exempel ett hektar fem gånger så mycket höstvete som på 1800-­talet. I början av 1800-­talet tog det en person 19 dagsverken att skörda ett ton spannmål. I dag tar samma arbete en timme.

Jordbrukets kraftiga produktivitetsökning har dels drivits av mekanisering, växtförädling och stordrift, dels av en övergång till handelsgödsel och insatser av kemisk bekämpning av skadeorganismer. Det har skett till priset av minskad biologisk mångfald, beroende av icke förnybara insatsvaror istället för självförsörjande kretslopp, och utsläpp till mark och vatten. Näringsläckage från jordbrukets gödselanvändning har påverkat vattendragen och haven.

Användningen av såväl handelsgödsel som bekämpningsmedel har dock minskat de senare decennierna efter en topp under 70- och 80-talet – fosforhaltig handelsgödsel används nu i samma omfattning som för hundra år sedan, och kväveläckaget till grundvatten minskade med en tredjedel mellan 1995 och 2005. Dagens bekämpningsmedel är mindre hälsofarliga, mer selektiva i vad de angriper och verksamma i lägre doser.

Sedan 1950-talet har ytan för åkermarker och betesmarker som nyttjas i Sverige gått ner. Det har dock inte lett till matbrist eller mindre mängd producerad mat i Sverige. (Jordbruksverket, 2018).