Warning: Undefined array key "replace_iframe_tags" in /home/ephihems/miljoinfo.se/wp-content/plugins/advanced-iframe/advanced-iframe.php on line 1107
Miljöproblem förvärras ofta av marknader som inte fungerar, där priset inte tar hänsyn till produkternas påverkan på miljön. Ett sätt att lösa miljöproblem är därmed att internalisera de kostnaderna i priset.
Där det finns fungerande marknader, med aktörer som konkurrerar med varandra på lika villkor, tenderar resurserna att fördelas effektivt genom att tillgång och efterfrågan styr vilka varor och tjänster som produceras och vilket pris de får på marknaden. Till exempel: om en produkt är enklare och billigare att tillverka än en annan likvärdig produkt styrs efterfrågan dit. Och om tillverkaren inte låter de lägre tillverkningskostnaderna återspeglas av ett lägre marknadspris kommer det att dyka upp konkurrenter som gör det.
Ofta går miljönytta och effektivt resursutnyttjande hand i hand. Företag på en konkurrensutsatt marknad har starka incitament att hushålla, till exempel effektivisera produktionen för att använda mindre mängd råvaror, eftersom det leder till lägre kostnader.
Ta läskförpackningar som exempel. Från början förpackades allt i glasflaskor. I början av 90-talet kom återvinningsbara PET-flaskor. I slutet på 50-talet kom de första dryckesburkarna. Då vägde en burk runt 85 gram. Successivt har man kunnat valsa tunnare och tunnare aluminium. En modern aluminiumburk av den långsmala typ som lanserades 2019 väger omkring 13 gram, omkring en sjättedel av 50-talsburken.
Sådana effektiviseringar som ger dubbel nytta eftersträvas naturligt. De sparar pengar åt företagen och minskar samtidigt miljöavtrycket per burk från såväl produktionen som från transporterna när de distribueras.
Tack vare sådana processer har exempelvis den amerikanska konsumtionen av många råvaror som metaller, sten, cement, sand, trä och papper börjat minska trots att ekonomin växer.
Ibland syns miljöpåverkan inte i priset
Där det finns miljöproblem har det ofta uppstått ett marknadsmisslyckande, i form av så kallade externa effekter – det vill säga att en tredje part, som inte är involverad i transaktionen, drabbas negativt av att den äger rum och inte kompenseras för skadan. Om en aktör till exempel orsakar utsläpp som skadar hela samhällets mark, luft eller vatten blir marknadspriset artificiellt lågt eftersom kostnaden för tredje part inte syns på prislappen, och det betyder på samhällsnivå att den produkten överproduceras i relation till vilken nettonytta den innebär.
Om man kan eliminera de externa effekterna, genom att fullt ut kvantifiera skadan som tredje part lider och internalisera den kostnaden i priset för produkten, så kommer marknadsmekanismerna att bidra till att styra produktionen bort från den miljöskadliga och över till andra alternativ. Sådan internalisering kan göras på olika sätt, till exempel med skatter, avgifter, regleringar och andra styrmedel. Marknadsaktörer strävar alltid efter att minska sina kostnader, och om det kostar att släppa ut kommer de som en naturlig del av det att sträva efter att minska sina utsläpp. Därav följer den så kallade Polluter Pays Principle, principen att det är utsläpparen som ska betala för sina utsläpp.
Två marknadsbaserade mekanismer som ofta föreslås för att prissätta utsläpp och internalisera externa effekter är koldioxidskatter och handel med utsläppsrätter, en slags ransoneringssystem.
Koldioxidskatter
I Sverige och på vissa andra håll tar man ut en punktskatt på bränslen baserat på hur stora koldioxidutsläpp de ger.
En nackdel med koldioxidbeskattning på nationell nivå är att företag inom landet får större kostnader än företag i länder som inte har koldioxidskatt, och tappar i konkurrenskraft, vilket hämmar den inhemska industrin och skapar en risk för så kallat koldioxidläckage – att industrier och deras utsläpp flyttas utanför landet. Eftersom växthusgasutsläpp påverkar klimatet för alla oavsett var de sker får det beskattande landet ändå alla nackdelar och inga fördelar i ett sådant scenario. Idealet för att lösa det vore en samordnad koldioxidskatt på fossila bränslen på global nivå. Att komma överens om utformningen av en sådan vore förstås en stor politisk utmaning.
Handel med utsläppsrätter
Handel med utsläppsrätter består av två delar – först begränsas och ransoneras det totala utsläppsutrymmet, sedan får aktörer möjlighet att köpa och sälja sina tilldelade ransoner på en marknad. De som behöver fler rätter än sin tilldelning får köpa dem av andra som har över. Genom att sänka utsläppstaket, det totala antalet utsläppsrätter, från år till år kan man driva upp kostnaden för utsläppen och öka incitamenten att sänka dem.
Inom EU finns sedan 2005 ett system för utsläppshandel, EU ETS, som berör tillverkningsindustri, energiproduktion och flygtrafik. Det omfattar cirka 13 000 anläggningar och knappt hälften av växthusgasutsläppen. Internationell flygtrafik är undantagen fram till 2023. Biltrafik, sjöfart och jordbruk är några utsläppsintensiva sektorer som inte ingår i systemet. Just nu är den årliga minskningstakten av utsläppsrätter 2,2 procent, och mellan 2005 och 2019 minskade deltagarna i utsläppshandeln sina utsläpp med en tredjedel.
En nackdel med utsläppshandelssystem är att de för med sig en ganska omfattande byråkrati, som växer med antalet sektorer de ska omfatta och innebär ställningstaganden som i sig riskerar att snedvrida konkurrensen. Inom EU ETS utfärdas till exempel 1,5 miljarder utsläppsrätter årligen, som sedan ska fördelas först till och sedan mellan de tiotusentals aktörerna. Idag utfärdas rätterna till drygt hälften genom ett auktionsförfarande och till knappt hälften genom en fri tilldelning till framförallt lättrörliga industrier som verkar på en global marknad för att förhindra koldioxidläckage utanför EU. Den fria tilldelningens storlek beror av utsläppseffektiviteten hos anläggningen.
Man kan även tänka sig individuella utsläppsrätter – ett sorts ransonerings- och handelssystem för konsumenter, ungefär som ransoneringen av vissa livsmedel under andra världskriget. Storbritannien utreder ett sådant system för energi och bränsle. Ett problem med ransoneringssystem är att de brukar åtföljas av en svartabörsmarknad för att kringgå dem.
Klimattullar
Ibland föreslås klimattullar som ett verktyg för att lösa problemen med koldioxidläckage som uppstår när ett land eller en region vill gå före med prissättning av utsläpp. Tanken är att belägga import till regionen med en tull som kompenserar för den lägre utsläppskostnaden. Problemet är att det blir svårt för den importerande regionen att kvantifiera utsläppen, och risken är att tullarna blir godtyckliga handelshinder istället för att kompensera.
