Warning: Undefined array key "replace_iframe_tags" in /home/ephihems/miljoinfo.se/wp-content/plugins/advanced-iframe/advanced-iframe.php on line 1107

Den svenska Miljöbalken slår fast att syftet med våra miljöbestämmelser är att nuvarande och kommande generationer ska tillförsäkras en hälsosam och god miljö, och att vår rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för att förvalta den väl. 

Att meningsfullt tala om miljön, miljöpåverkan eller om en god och en dålig miljö förutsätter att man tar hänsyn också till subjektet i centrum för omgivningarna, den agent som står för påverkan, lider konsekvenser av miljöns tillstånd och värderar den. Den agenten är människan. När vi talar om miljöfrågan är det inte i första hand naturens egenvärde eller naturen som sådan vi talar om, utan hur naturen och människan samverkar och samspelar.

Människan är alltings mått, sade den grekiske filosofen Protagoras, och i det här fallet stämmer det. En god miljö är inte en storslagen natur utan människor. En god miljö är när människan lever i en god, fungerande och hållbar relation med naturen. Det betyder att vi samverkar med naturen och de ekologiska systemen på ett sätt som ger förutsättningar för mänsklighetens och samhällets välstånd, hälsa och positiva utveckling. Det betyder också att vi brukar naturen på ett sätt som bevarar de förutsättningarna för framtiden och inte undergräver möjligheterna för att kommande generationer ska kunna åtnjuta samma fördelar och skörda samma frukter.

Strävan efter en god miljö handlar ytterst om att rädda liv och öka människors livskvalitet, idag och i framtiden. Vad kan vara viktigare än det?

Nästan allt människan gör påverkar miljön på ett eller annat sätt. Så är det idag och så har det alltid varit. När de första människorna fällde villebråd och gjorde hällristningar så var det en form av miljöpåverkan. När vi började öppna upp landskapen för att odla och hålla boskap påverkade vi miljön på ett annat sätt. Det var stora ingrepp på naturen, men det förbättrade människans förutsättningar att överleva och utvecklas och därför inte i sig något negativt. Med tiden har vår sammanlagda miljöpåverkan ökat, dels för att vi blivit många fler, dels för att vi var och en fått mycket större möjligheter att omsätta resurser, material och energi. 

Det som vi identifierar som miljöproblem är i nästan samtliga fall en bieffekt från någon uppfinning som vunnit spridning för att den i något avseende gjort livet bättre, men som har en nackdel som blir synlig först på annan plats, vid annan tid eller när den ackumuleras från många små enskilda källor. 

Förbränningsmotorn, till exempel, gav oss en dramatiskt större förmåga att resa, transportera gods och producera livsmedel. Först när bilen blev var mans egendom och bieffekterna började läggas på hög började nackdelarna framträda tydligt: bly i bensinen, som fanns där för att det fick motorerna att gå bättre, visade sig förgifta djur och människor. Man märkte att kvävedioxid som bildades i samband med förbränningen skadade ozonlagret. Vi insåg att koldioxidhalterna byggdes upp i atmosfären och drev på växthuseffekten. 

De flesta sådana problem som vi identifierat har vi också löst eller tagit itu med efterhand. Idag finns det inget land i världen som säljer blyad bensin längre. Vi har sedan länge infört katalytisk avgasrening som fått kvävedioxidhalterna att vända ner, och ozonlagret har börjat återställas. Nu försöker vi komma åt koldioxidutsläppen, till exempel genom ökad elektrifiering. På det sättet är miljövård en iterativ process där vi ständigt förfinar och vidareutvecklar de lösningar vi kommit på för att öka vårt välstånd. Samtidigt flyttas perspektivet i förvaltningen av våra naturresurser längre och längre framåt, och idag nöjer vi oss inte med att upptäcka problemen i efterhand, utan planerar alltmer med ett miljöperspektiv redan från början och försöker förutse och möta konsekvenserna långt innan de uppstår i naturen.

Utan ett mekaniserat jordbruk skulle till exempel många som idag verkar som klimatforskare behöva arbeta med plöjning, sådd och höbärgning, om man hårdrar det en aning.

Det ekonomiska svängrum vi idag har för att minska miljöstörningar har vi, i något av en ödets ironi, byggt upp genom att tillämpa just de lösningar som de negativa bieffekterna på miljön härrör ifrån. Utan ett mekaniserat jordbruk skulle till exempel många som idag verkar som klimatforskare behöva arbeta med plöjning, sådd och höbärgning, om man hårdrar det en aning. Myntets andra sida är förstås att ju fler människor som tar klivet in i välstånd genom den tekniska och ekonomiska utvecklingen, desto fler frigörs också från att lägga sin tid på överlevnad till att bidra med sin kunskap och kreativitet till de fortsatta lösningar och förbättringar vi behöver. Kort sagt, det är vi människor som är måttstocken för om en miljöpåverkan också är ett miljöproblem, och det är vi människor som är lösningen.

Att miljön är till för människan och att människans liv och välgång är miljöarbetets yttersta mål gör det inte mindre viktigt – tvärtom. Men det är något vi måste hålla i minnet när vi hanterar konflikter mellan motstridiga mål och prioriterar mellan olika miljöinsatser. Det understryker värdet av grön tillväxt och att hållbar utveckling inte bara handlar om vad som är bra för naturen, det handlar om att fläta samman vår relation till naturens resurser med samhällets utveckling. Hållbarhet måste innefatta såväl miljöperspektivet som de sociala och ekonomiska perspektiven. Strävan efter en god miljö handlar ytterst om att rädda liv och öka människors livskvalitet, idag och i framtiden. Vad kan vara viktigare än det?