Warning: Undefined array key "replace_iframe_tags" in /home/ephihems/miljoinfo.se/wp-content/plugins/advanced-iframe/advanced-iframe.php on line 1107

Växthuseffekten är i grunden ett helt naturligt fenomen, och en viktig orsak till att jorden har en relativt sett jämn och behaglig temperatur. Men vi har rubbat förutsättningarna.

Strålningen från solen passerar genom atmosfären som ljus, når jorden och värmer upp den – men en del av den infallande solstrålningen som fångas upp och absorberas av marken skickas tillbaka ut i rymden igen som värmestrålning från jorden. 

Om det vore hela sanningen skulle dock jordens medeltemperatur vara omkring 30 grader lägre än vad den är. Skillnaden utgörs av växthuseffekten, som kan jämföras med vad som händer när vi sveper en varm filt omkring oss: filten omger oss med ett skyddande skikt, som fångar upp och hejdar en del av den värme som är på väg att stråla ut och försvinna och studsar den tillbaka igen. När vi får behålla en större del av värmen ökar förstås temperaturen. För jordens del motsvaras filten av de växthusgaser som finns i atmosfären. Växthusgaserna har nämligen förmågan att släppa fram ljus men absorbera och återutsända värmestrålning. Slutresultatet blir att det infallande solljuset får fri lejd genom atmosfären, medan en del av den utgående värmestrålningen hålls kvar på jorden.

Graden av växthuseffekt – och därmed temperaturen – beror av koncentrationen av sådana växthusgaser i atmosfären. De olika växthusgaserna, där vattenånga, koldioxid, lustgas och metan är några av de viktigaste, ger olika stark effekt per molekyl, har olika lång livslängd i atmosfären och är också olika vanligt förekommande.

  • Vattenånga är den viktigaste växthusgasen för den naturliga växthuseffekten. Atmosfärens halt av vattenånga ökar dessutom naturligt med temperaturen, vilket ger en självförstärkande effekt åt temperaturökningarna.
  • Koldioxid är den mest omtalade växthusgasen, eftersom våra utsläpp av den står för de ojämförligt största volymerna och därmed människans mest dramatiska påverkan på växthuseffekten. Den uppstår som en reaktionsprodukt vid förbränningen av kolföreningar. Mest problematisk är förbränningen av fossila bränslen, eftersom den till skillnad från biobaserade bränslen frisätter koldioxid från kol som inte ingår i det aktiva kretsloppet mellan luft och växtlighet. Den bildas också i vissa reaktioner i industrin, där tillverkningen av stål och cement står för en stor del av avtrycket.

Växande biomassa och jordens stora vattenmassor fungerar som så kallade kolsänkor, vilket betyder att de har förmåga att i ett komplext samspel binda fri koldioxid från atmosfären och lagra den. Därför är markanvändningen och hur den förändras också en viktig faktor i den globala uppvärmningen.

  • Metan är omkring 30 gånger så potent som växthusgas jämfört med koldioxid. Den når atmosfären både från naturliga källor som sumpmarker och idisslande djur och från till exempel läckage som uppstår vid soptippar och i hanteringen av naturgas, som till största delen består av metan.
  • Fluorhaltiga gaser tillverkade av människan, till exempel freoner, är tusentals gånger mer potenta som växthusgaser jämfört med koldioxid. Freonerna har i stor utsträckning fasats ut på grund av sin påverkan på ozonlagret.
  • Lustgas frisätts huvudsakligen från kvävehaltiga jordar, inte minst när kvävegödsel används på odlad mark.
  • Andra föroreningar som kolmonoxid och kolväten fungerar indirekt som växthusgaser genom att de bidrar till att växthusgaser bildas i atmosfären.
  • Partikelutsläpp påverkar också temperaturen, men de fungerar istället som en motvikt till uppvärmningen genom att öka den andel av den infallande solstrålningen som reflekteras bort i atmosfären. Därmed har, ironiskt nog, växthuseffekten förstärkts när vi successivt blivit allt bättre på att begränsa utsläppen av partiklar och partikelbildande ämnen som svavel. Utsläppen av svaveldioxid började i Europa och USA, men har där reducerats kraftigt de senaste decennierna så att växthusgasernas värmande verkan överväger. I Sydostasien, där ökningen kommit senare och där partikelutsläppen fortfarande är påtagliga, överväger fortfarande deras avkylande effekt. Avkylande partiklar når även atmosfären naturligt, framför allt i samband med vulkanutbrott.

Genom människans industrialisering och användande av fossila bränslen har koncentrationerna i luften av växthusgaser ökat kraftigt det senaste århundradet. Vi har, så att säga, vävt in nya, tjockare fibrer i vår naturliga filt som en biverkan av den enorma utveckling vi genomgått. Till följd av det har atmosfärens koldioxidhalt ökat med ungefär 50 procent sedan förindustriell tid, metanhalten med över 150 procent, och lustgashalten med över 20 procent.

Att atmosfären är olika genomsläpplig för synligt ljus och värmestrålning har varit känt sedan början av 1800-talet, och att förbränning av fossila bränslen skulle kunna påverka atmosfärens sammansättning och därmed temperaturen föreslogs redan vid slutet av 1800-talet. Under 1960- och 70-talet började bättre mätteknik och mer förfinade modeller av klimatsystemets interaktioner väcka insikten om att uppvärmningen både pågick och att den skulle kunna ha negativa effekter.

För att hejda växthuseffekten måste vi sluta öka halten av växthusgaser i atmosfären. Det finns egentligen bara två sätt: byta ut fossila bränslen och material mot koldioxidneutrala alternativ, eller fånga in och lagra växthusgaser – antingen i biomassa eller på teknisk väg.