Warning: Undefined array key "replace_iframe_tags" in /home/ephihems/miljoinfo.se/wp-content/plugins/advanced-iframe/advanced-iframe.php on line 1107

När man talar om målsättningar som att hejda uppvärmningen innan 1,5 grader eller 2 grader kan man få bilden av att det där ligger tydliga trösklar mellan framgångsrik omställning och en global katastrof där uppvärmningen skenar bortom kontroll. 

I själva verket blir konsekvenserna värre ju högre temperaturökningen blir, de blir lindrigare ju snabbare vi stoppar den. 2 grader är mindre illa än 2,5 grader, 2,5 är mindre illa än 3. Men det finns inga magiska gränser där spelet är förlorat. Det är därför angeläget att vi inte resignerar om en viss gräns överskrids. Varje förbättring räknas. 

Tittar man på utsläppskurvorna för de senaste åren är det ändå lätt att gripas av frustration. Trots att medvetenheten om människans roll i klimatförändringarna har ökat avsevärt under de senaste decennierna, trots internationella avtal och trots att allt fler aktörer säger sig vilja ställa om och vidta åtgärder har vi ännu inte sett tydliga och bestående trendbrott i utsläppen på global, aggregerad nivå. Om vi inte sett temperaturökningarna vika ned redan, betyder det att den planerade och successiva omställningen nått vägs ände? Måste vi införa någon sorts radikalt nödstopp för hela det oljebaserade samhället för att överleva?

Det skulle man kunna tro. Men allt ser inte så mörkt ut som det verkar. Vi har nämligen redan lyckats förflytta oss till en mindre kritisk utvecklingsbana i det långa perspektivet. 

När man tittar framåt i ett längre tidsperspektiv och inte bara på de senaste åren blir det lättare att urskilja vad vi uppnått med de åtgärder vi hittills vidtagit. Det har blivit en betydande skillnad på vilka scenarier för läget år 2100 som i ljuset av dagens trender och redan införda åtgärder som förefaller mest sannolika att infrias, jämfört med hur de motsvarande utsikterna såg ut för ett decennium sedan.

Fram till 2015 talade mycket för att vi var på väg mot en uppvärmning på 3,6 till 4,2 grader fram till nästa sekelskifte. Med Parisavtalet på plats och de politiska och andra åtaganden som gjorts sedan dess verkar temperaturökningen snarare gå mot mellan 2,7 och 3,1 grader. Det verkar tyvärr alltmer osannolikt att vi ska lyckas klara 1,5-gradersmålet, men de värsta scenarierna, där uppvärmningen skenar över 4 grader, har också blivit mindre sannolika.

Det verkar tyvärr alltmer osannolikt att vi ska lyckas klara 1,5-gradersmålet, men de värsta scenarierna, där uppvärmningen skenar över 4 grader, har också blivit mindre sannolika.

Det som framför allt har hänt under det senaste decenniet är att ökningstakten av utsläppen har minskat, även om utsläppsnivåerna i sig inte har börjat minska. Tillväxten har blivit mindre kopplad till energiförbrukning, och kolintensiteten i den globala energianvändningen har minskat när tyngdpunkten i den fossila energin skiftat från kol mot olja och gas. Takten i avskogningen uppvisar positiva trender. Koldioxidneutrala industri- och materialprocesser har börjat dyka upp på pilotstadiet. Dessutom har kostnadseffektiviteten och prestandan hos förnybara energislag och energilagringsteknik förbättrats kraftigt, vilket har drivit på upptaget och underlättar omställningen framåt. 

Det betyder att vi förvisso behöver fortsätta att göra större och större förändringar i snabb takt, och vara handlingskraftiga och beslutsamma på alla nivåer i samhället – från det internationella samarbetet ned till enskilda aktörer. Vi har ingen tid att förlora. Men å andra sidan finns det ingen anledning att gripas av panik och förlora hoppet.

Vi har ingen tid att förlora. Men å andra sidan finns det ingen anledning att gripas av panik och förlora hoppet.

En del av förklaringen till att vi inte sett tillräckliga resultat ännu är förstås att vi länge har gjort för lite. Bara att nå till den politiska samsyn som trots allt finns idag har varit en lång process – ännu när Kyotoprotokollet trädde i kraft år 2005 stod till exempel USA utanför, de stora ekonomierna i Asien slapp åtaganden, och de mål man kunde enas kring var för lågt satta för att göra skillnad. 

En annan del av förklaringen har att göra med uppgiftens enorma omfattning: i ett globalt perspektiv ska vi ersätta de 80 procent av energiproduktionen som idag baseras på fossila bränslen, vilket betyder att fyra femtedelar av allt någon gör, någonstans, måste göras på ett helt annat sätt. Oavsett hur överens vi är om planerandet och genomförandet och hur god teknik vi än har tillgång till är det lite som att vända på världens största oljetanker – det är en stor rörelsemängd som ska skiftas, det tar tid innan roderrörelsen ger utslag.

Förutsättningarna att fasa ut utsläppskällor har dessutom kommit olika långt i olika regioner: när ett kolkraftverk tänds för att elektrifiera samhällen som fortfarande lagar mat över öppen eld är det förståeligt att den globala uppvärmningen känns som ett mer avlägset problem. 

Om vi idag slutade öka halten av växthusgaser i atmosfären skulle jordens strålningsbalans och klimatsystemen inom loppet av något eller några decennier svänga in till ett nytt jämviktsläge där temperaturökningen avstannar, och temperaturen skulle stabilisera sig på en nivå omkring ännu en halv grad högre.

Men vi kan inte sluta från en dag till en annan. Funktionen hos det globala samhället och människors liv, livsmedelssäkerhet och trygghet hålls uppe av att det finns tillgänglig och överkomlig energi och en infrastruktur på plats för att distribuera den. Under en tid framöver kommer vi att behöva låta fossila bränslen spela en roll i hur vi tillgodoser energibehovet, medan vi hittar vägar att fasa ut dem och ställer om energisystemen på ett kontrollerat sätt.

Stryper mänskligheten sin tillgång till energi för hårt och för snabbt uppstår det med säkerhet störningar på liv, hälsa och säkerhet som gör boten värre än soten. Ställer vi om för sent eller inte alls så går vi med lika stor säkerhet mot klimatförändringar som också får förödande effekter för människors liv, hälsa och säkerhet. Så hur ska avvägningen se ut? Hur snabbt kan vi gå fram?

FN:s klimatpanel IPCC menar i sin sjätte och senaste kunskapsutvärderingsrapport från 2022, AR6, att de alternativ som finns inom olika sektorer skulle kunna möjliggöra att utsläppen halveras till år 2030.

Hur stor temperaturhöjningen och därmed de negativa konsekvenserna blir i slutändan beror på hur lång tid det tar, hur stora volymer av växthusgaser vi fortsätter att släppa ut och hur markanvändningen utvecklar sig under de kommande decennierna.