Warning: Undefined array key "replace_iframe_tags" in /home/ephihems/miljoinfo.se/wp-content/plugins/advanced-iframe/advanced-iframe.php on line 1107
Gemensamt för de klimatpåverkande utsläppen är att de sprider sig i atmosfären och ger global påverkan oavsett var utsläppen äger rum. Att konsekvenserna är globala betyder däremot inte att de är lika för alla delar av världen. Olika länder står både inför olika effekter och har olika förutsättningar att hantera och anpassa sig till dem.
Det betyder för det första att varje enskilt lands utsläpp påverkar förutsättningarna för alla andra, och att frågan därför måste hanteras i internationellt samråd. Om växthuseffekten liknas vid en filt runt jorden så kan ett samordnat klimatarbete på global nivå kanske liknas vid att få miljarder människor som delar på samma filt att komma överens både om att det känns för varmt och hur mycket den nya, tunnare filten ska få kosta att väva.
För det andra betyder det också att det är minskningen av de totala utsläppsnivåerna som är det centrala, inte var den äger rum. Däri ligger en del av förklaringen till varför vi hittills kommit längre med många andra miljöfrågor än med klimatfrågan – lokala utsläpp som ger lokala, direkta och synliga miljöproblem är lättare att både förstå, finna enighet kring och att åtgärda.
Starten för försöken att etablera ett internationellt samarbete kring klimatfrågan var FN-konferensen om miljö och utveckling som hölls i Rio de Janeiro 1992, med utgångspunkt från IPCC:s första rapport från 1990 som slog fast att utsläppen av växthusgaser kommer att leda till ett varmare klimat. Sedan 1995 har det hållits årliga förhandlingsrundor i FN:s regi för att komma överens om gemensamma satsningar på minskade utsläpp.
Förhandlingarna utmynnade så småningom i Kyotoprotokollet, som slöts 1997, trädde i kraft 2005 och sträckte sig fram till 2012. Det var ett bindande avtal mellan 192 länder, där ett mindre antal av dem i den industrialiserade världen tilldelades respektive utsläppskvoter av olika växthusgaser. Tanken var att de industrialiserade länderna bar det största ansvaret för de hittillsvarande utsläppen och också hade de bästa förutsättningarna att minska dem. Protokollet fastställde också så kallade flexibla mekanismer för att göra genomförandet marknadsbaserat: länderna skulle dels kunna handla med sina utsläppsrätter, dels även tillgodogöra sig utsläppsminskningar som uppstår genom projekt i andra länder. De flexibla mekanismerna sprang ur insikten att det är de totala utsläppsminskningarna som spelar roll, inte var de genomförs – och att de bör göras där det är mest kostnadseffektivt för att maximera effekten. I slutändan stod dock USA helt utanför, och stora ekonomier som Kina och Indien slapp helt åtaganden. I praktiken blev Kyotoprotokollet föga mer än en papperstiger.
Efter 2012 behövde man komma överens om hur Kyotoprotokollet skulle förlängas. Det dröjde till 2015 innan ett nytt bindande klimatavtal fanns på plats: Parisöverenskommelsen. Parisavtalet omfattar 193 länder, och det enda landet med betydande utsläpp som står utanför är Iran. (USA lämnade avtalet 2020, under Trumpadministrationen, men återinträdde 2021.)
Avtalet är formulerat som ett tvågradersmål: ökningen av jordens medeltemperatur ska hållas klart under två grader jämfört med förindustriell tid, och ”ansträngningar ska göras” för att hålla den under 1,5 grader. För att uppnå det, säger avtalet, ska utsläppen av växthusgaser ”vända nedåt snarast” och vara noll efter år 2050. Länderna får däremot själva definiera vilka mål de ska sätta upp – så kallade nationellt beslutade klimatåtaganden, NDC:er – och vilka åtgärder de ska införa, men åtar sig att på regelbunden femårsbasis skärpa ambitionerna framåt och redovisa de insatser som gjorts.
